Jennie Kristensson

 

Har inte varit inne här sedan jag skrev sist. Det har gått några månader nu sedan jag skrev sist och ännu längre sedan jag åkte från San Francisco, närmare 5 månader faktiskt. Det är mycket som har hänt sedan jag skrev det där inlägget två veckor efter att jag kommit hem. Och måste faktiskt säga att det är flera av er som besöker bloggen varje dag. Imponerande. Sen vill jag säga förlåt för att jag inte svarat på era frågor, men har som sagt inte varit inne och därför inte sett dom. Svarar i efterhand och hoppas ni ser.

 

Livet då? Vad har egentligen hänt på fem månader? Jag spenderade sommaren med att jobba på fritids och inom äldrevården, jag var i stallet, träffade vännerna och hängde massor i gymmet. Efter sommaren då? Jo nu är det faktiskt så att jag flyttat igen. Jag pluggar i Halmstad och har flyttat dit för att leva som student i fyra år. Som tur var är inte avståndet lika stor och det är bara 1h hemifrån, vilket är ganska så skönt. Men efter att ha varit inneboende i 2,5 år så är det jävligt skönt att ha sitt eget place igen. Att börja plugga kan vara ett av dem bättre besluten jag tagit. Det är grundlärare F-3 som gäller och jag känner bara att det är så himla rätt. Det är en skön känsla!! Det är verkligen super roligt och vissa lärare är bara så fantastiska och man blir verkligen inspirerad!!! Det finns inget bättre än att sitta i skolbänken och få höra om lärare som är så passionerade över sitt yrke och man kan se lågan i deras ögon. Det känns bra att få ha förebilder redan under första kursen. Sen att det är sjukt mycket, huvudet svämmar över av information och kunskap och man har knappt koll på någonting, det är en annan femma ;o) skämt och sido. Det är inte lätt alla gånger, snarare tvärt om. Men det är det som gör det ännu roligare.. Att våga utmana sig själv och känna hur man själv utvecklas är en fantastisk känsla!!

 

Men för att svara på frågan jag själv ställde mig många gånger om jag någonsin kommer komma tillbaka till Sverige livet så är svaret; JA! Det tar tid men att äntligen få en vardag, något att se fram emot och nya utmaningar att bita tag i känns jävligt skönt. Året som aupair har fortfarande ändrat mig och påverkat vem jag är och det är något som jag har med mig varje dag, men det finns ett liv efter också. Man måste bara ge sig själv tid att våga släppa taget och våga ta nya utmaningar.

 

Det finns många gånger jag saknar Cali och allt vad det innebär, så kommer det nog alltid att vara. Det är en tid som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta och jag skulle inte byta ut den mot någonting i hela världen. Det jobbigaste man kan göra är att börja kolla igenom bildena på telefonen, då får man garanterat återfall och tårarna rinner för man saknar det så det gör ont. Det är bara så det är. 

 

I december får jag iaf åka tillbaka och hälsa på i tio dagar, jag kan inte beskriva lyckan. Cali kommer alltid vara my second home. ♥

 

Förvänta er inga direkt inlägg här. Detta är som en fin dagbok av mina år i San Francisco och jag kommer förmodligen aldrig tabort den. Men jag kommer inte heller hänga här. Denna boken är slut och nu har jag påbörjat en annan.