Home away from home

Hej! Det var några veckor sedan. För att vara ärlig har jag inte vetat vad jag ska skriva och vet fortfarande inte. Har nu varit hemma i Sverige i dryga 2 veckor. Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara på frågan om hur det känns att vara hemma. Det känns lite som att vara "home, but away from home". För let's face it, San Francisco har varit mitt hem nu i två år. 
 
Det känns som jag har varit hemma så sjukt länge. Att mitt aupair liv var en helt annan livstid. Det är svårt att greppa vad faktiskt hände. Jag saknar mina älsklingar varje dag. Bara tanken av att en dag få krama om dom igen gör nästan att jag börjar gråta. Mina hjärtan! Jag har varit väldigt lyckosam att vi har kunnat skypa varje söndag, det känns skönt att få se deras ansikten varje vecka fortfarande. Sverige har bjudit på ett fantastiskt välkomnande och jag kan inte klaga på den svenska sommaren precis. Det har varit fantastiskt att få träffa familjen och vännerna igen, att andas hästdoft och få sitta på hästryggen igen, äta svensk mat och spendera massa timmar på favorit gymmet igen. Jag har fått lite mer jobb och jag borde egentligen inte klaga. Men något fattas fortfarande. Det är som man är lite främmande i sitt eget land igen. Det är så svårt att förklara. Ännu svårare är det att förklara för dom som inte gjort en resa som denna. Det går inte. För hur ska jag kunna förklara något för någon annan som jag inte ens kan förklara för mig själv? 
 
Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte saknar barnen, familjen, mina vänner och San Francisco. Det är verkligen en stor förändring att komma hem. Det går verkligen upp och ner, hela tiden. Det som skrämmer mig mest är nog att man vänjer sig så snabbt vid nya saker. Att mitt SF-liv känns som det var så länge sedan. Att jag kommer hem här nu och allt är precis som vanligt. Det är så himla stor skillnad mellan liven. Och hur går man vidare? Utan att förlora den personen jag har blivit. För förändras det gör man. Och då menar jag inte utseendet, utan prioteringar och tankar i huvudet. För det är något som verkligen har ändrats och jag är livrädd att gå tillbaka och bara vara nöjd med vad jag har. Och det är klart man ska vara det, men man ska aldrig vara rädd för att försöka göra sina drömmar till verklighet. Det är så mycket som går runt i huvudet att ibland känns det som att det ska explodera. 
 
Även om många tror att det bara är att komma hem och allt är som vanligt igen. Så är det inte så. Det är en stor och svår omställning. Det är mycket tankar som snurrar i huvudet och en dag har jag kanske svar på hur det känns, men just nu vet jag inte. Det är underbart att vara hemma med alla jag älskar och göra alla mina favorit saker men det hjälper ändå inte när halva mitt hjärta är kvar i San Francisco! ♥
 
Denna artiklen är bland det bästa jag har läst och stämmer så himla bra. Den är på engelska men läsvärd!!
KLICKA HÄR!
 
En annan dag ska jag försöka uppdatera er med lite bilder från både Seattle och New York och kanske lite mer vettig text.
Puss och kram!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback